Här på Père-Lachaise-kyrkogården gick vi och höll varandras händer - precis som överallt annars. Men här lite extra hårt. Det blir

en speciell känsla när man strosar längs tusentals resta monument och gravar. Som är resta för att ära någon. Hylla någon. Sörja

någon. Familjegravar. Ensamma personer. Foton på barn. Leksaker. Blommor. Kontrasten mellan välvårdade, blanka gravar och

de som måste ha blivit bortglömda. Smutsiga, söndrade gravar. Ett begravninssällskap i svarta kläder och tårar vid entrén.

Omfamningar och tröstande ord. Några meter bort kommer ett turisttåg med skratt och kameror runt halsen. Edit Piaf ligger

begravd här. Och Morrison likaså - den har jag hört är den mest klottrade på. Att det nästan varit som en plats för missbruk. Vi

hittade aldrig fram till någon kändisgrav. Letade inte heller. Allt vi såg fascinerade nog och fick oss att hålla extra hårt i varandra. 

 

Vackert och sorgligt, säger jag sammanfattningsvis. En plats att absolut besöka när man är i Paris. Man fascineras och

blir fylld av tankar.