En glimt av Paris
Här på Père-Lachaise-kyrkogården gick vi och höll varandras händer - precis som överallt annars. Men här lite extra hårt. Det blir
en speciell känsla när man strosar längs tusentals resta monument och gravar. Som är resta för att ära någon. Hylla någon. Sörja
någon. Familjegravar. Ensamma personer. Foton på barn. Leksaker. Blommor. Kontrasten mellan välvårdade, blanka gravar och
de som måste ha blivit bortglömda. Smutsiga, söndrade gravar. Ett begravninssällskap i svarta kläder och tårar vid entrén.
Omfamningar och tröstande ord. Några meter bort kommer ett turisttåg med skratt och kameror runt halsen. Edit Piaf ligger
begravd här. Och Morrison likaså - den har jag hört är den mest klottrade på. Att det nästan varit som en plats för missbruk. Vi
hittade aldrig fram till någon kändisgrav. Letade inte heller. Allt vi såg fascinerade nog och fick oss att hålla extra hårt i varandra.
Vackert och sorgligt, säger jag sammanfattningsvis. En plats att absolut besöka när man är i Paris. Man fascineras och
blir fylld av tankar.
Om alla himlar vi möter
Vi möts av så många himlar här. På femte våningen. Under oss breder ett naturreservat ut sina armar. Skog möter himmel,
möter moln, möter sol. Sol möter skog. Och såväl Mälarglimt som balkongglas fångar upp alla himlar och speglar dem
oavsett vad. Blicken breder ut sig över något magiskt vackert.
Pulsen från Stockholm är 25 minuter bort. Jobbet i den södra delen av stan är 18 minuter bort. Men det är svårt att förstå
när man en söndag tar en promenad i vårsolen och ser segelbåtar som sjösätts, båtmänniskor som putsar och fejar. Eller
bara ligger på däck och solar. Och någon visslar en nätt melodi.
Åter på femte våningen och skymningen skapar sitt skådespel. Så som gårdagen och dagen dessförinnan. Ännu en kväll.
