Om att låta en kär vän gå

 
När ens katt och allra äldsta, bästa vän efter 19 år blir sjuk
och måste vandra vidare. Då gör det ont i hjärtat.
Det går inte riktigt att förstå. Jag vill inte förstå.
Jag vill inte att han inte ska finnas mer.
Jag minns när jag var sju och fick honom, glädjen!
Jag minns hur vi följde honom under hans nyfikna,
ängsliga upptäcksfärder på tomten. Alla ögonblick
som han fått mig på bättre humör, anat en sinnesstämning
och bara varit där. Det går inte att glömma hur han väntade
utanför min dörr om mornarna när jag bodde hemma.
Hur han brukade komma gående en bit bort på vägen
och börja springa när han hörde oss ropa på honom.
Hans kärlek till paj och vaniljsås. Det går heller inte att glömma
alla gånger jag låg på golvet med Måns i famnen. Eller hur han
ända in i sina sista veckor glatt lekte med låtsasmöss eller
jagade sin svans.
 
Nu får du leka vidare i våra minnen. Älskade katt, tack för all kärlek,
du är saknad, och kommer alltid vara!
 
17/4-2015
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0