Nilo & Sören, 7 september 2015

 
 
Spänning och förväntan. Sand och hav. Kärlek. 
Nilo är en vän till mig, vi jobbade ihop på vårt första jobb efter studenten. Det är en tid sen nu. Åtta år sedan. Hon och Sören
var ett par redan då. 
 
Den 7 september var det deras livs dag, en dag att förenas ett steg djupare på. Det valde de att göra på den grekiska ön
Thassos, ett resmål som kommit att bli som deras andra hem, i princip. Och de valde att ha mig med som deras fotograf.
Något jag kommer vara tacksam för, otroligt länge. Det var ett intimt bröllop jag fick uppleva, på en plats man såväl förstod
varför de fallit för. Fina Nilo och Sören. TACK för att jag fick följa med er, att ni gav mig det förtroendet. 

All kärlek! 

En glimt av Paris

Här på Père-Lachaise-kyrkogården gick vi och höll varandras händer - precis som överallt annars. Men här lite extra hårt. Det blir
en speciell känsla när man strosar längs tusentals resta monument och gravar. Som är resta för att ära någon. Hylla någon. Sörja
någon. Familjegravar. Ensamma personer. Foton på barn. Leksaker. Blommor. Kontrasten mellan välvårdade, blanka gravar och
de som måste ha blivit bortglömda. Smutsiga, söndrade gravar. Ett begravninssällskap i svarta kläder och tårar vid entrén.
Omfamningar och tröstande ord. Några meter bort kommer ett turisttåg med skratt och kameror runt halsen. Edit Piaf ligger
begravd här. Och Morrison likaså - den har jag hört är den mest klottrade på. Att det nästan varit som en plats för missbruk. Vi
hittade aldrig fram till någon kändisgrav. Letade inte heller. Allt vi såg fascinerade nog och fick oss att hålla extra hårt i varandra. 
 
Vackert och sorgligt, säger jag sammanfattningsvis. En plats att absolut besöka när man är i Paris. Man fascineras och
blir fylld av tankar.
 

 

Paris ur ett instagramperspektiv.

 
Instagram. Det enkla och smidiga när tiden inte räcker till. I sinom tid kommer ett inlägg med äkta Parisfoton. Men i bilderna ovan ryms trots allt mycket. Årets första promenad utan jacka och en tur upp i Eiffeltornet. Nichlas som fascinerades av konstruktionen och som kämpade för att fånga både mig - och hela tornet på en och samma bild. Paraplyerna på Place du Tertre, minnet över hur vi med ett paraply över huvudet sprang förbi Moulin Rouge och tillslut hittade goda crepes på en restaurang. Och så Pére Lachaise där allt det mäktiga och pampiga tog över och ett par tårar faktiskt fälldes. Där det äkta Paris med begravningssällskap mötte turisterna med kameror runt halsen. Mäktigt. Vackert. Sorgligt.

Paris i helhet?
Jag älskar Paris.

RSS 2.0